TÅRARNAS DAL

Utdrag från Practical Reflections on the Psalms

John Nelson Darby

Psalm 84

IVERS fem av denna psalm heter det: ”Saliga äro de som bo i ditt hus; de lova dig beständigt.” De som vistas där har inget annat att göra. Sådan är den fullständigt fullbordade välsignelsen. Men det finns en annan sak, i vilken man känner välsignelsen, på vägen dit, vägen genom denna värld, tårarnas dal. Den som med stadigt hjärta går fram mot Guds vila och boning, han har sin starkhet i Herren. Därför är också han välsignad. Om Guds boning, där hans härlighet är uppenbarad och uppfyller allt, är hjärtats syfte, dit dess längtan sträcker sig, så skall vägen som leder dit också vara i hjärtat.

Det kan vara en ojämn väg som vi får vandra, en tårarnas dal, en dal där korset finns, men det är vägen dit och hjärtat är där. Dessutom förtröstar hjärtat på Gud och har Hans kärlek som nyckeln till allt. Därför sägs det: ”av dessa ting lever människorna, och i alla dessa ting är min andes liv”: De gör tårarnas dal till en källa och finner i sorgen nådens vederkvickelse. Ty vi behöver att få vår vilja bruten och viljans rörelser i hjärtats önskningar dömda, så att nåden, att Gud själv, (källan till fröjd och välsignelse), må få sin fulla plats där. Och detta åstadkommer vildmarkens prövningar och övningar. Det heter inte prövningarnas dal. utan tårarnas dal, dvs det är inte endast

händelserna som möter oss, som utgör källan, utan även hjärtats övningar som flödar från dem. Utan tvivel var dalens karaktär ursprunget till detta. Men Kristus, som var fullkomlig på Sin väg, var en sorgernas man som uppenbarade och uttryckte sin kärlek. Vi behöver bli ödmjukade och förkrossade, så att vi må komma till detta tillstånd, men detta är det som gör det till en källa för oss.”Av dessa ting lever människorna, och i alla dessa ting är andens liv”. Han hade mat att äta i sin sorg såsom fördriven vid Sikars brunn, mat som Hans lärjungar inte kände till.

Men detta är inte allt. Det finns ett direkt tillflöde och medverkande av nåd ovanifrån. Gud sänder ett nådigt regn över sin arvedel, vederkvickande den när den är kraftlös. Regnet fyller fördjupningarna. Guds Andes meddelanden, uppenbarandet av Kristus för själen, Faderns kärlek, allt detta vederkvicker och glädjer hjärtat och fyller det med det som gör denna världen till ett intet och riktar hjärtat åt ett annat håll. Den nya människan har sina glädjeämnen och går fram glädjefullt genom dalen, tänkande på dessa. Själen går från kraft till kraft. Det är inte ihopsamlad kraft som avses här, trots att kraften tillväxer, men aldrig i den betydelsen att den minskar beroendet av Gud, utan tvärtom ökar känslan av detta behov.

Vi känner oss själva bättre och misstror oss själva mera grundligt. Vi är mera enfaldiga och har en enklare medvetenhet om att ”makten tillhör Gud. Som Petrus: ”När du är omvänd, så styrk dina bröder”. Fallet med Petrus var extremt vad gäller medlen, men visade hur självdom och beroendets lärdom är vägen till att få kraft, därför att kraften i själva verket är i Kristus. ”Min kraft fullkomnas i svaghet.” Således ser vi, att den kraft vi har och känner vid en punkt, då vi får erfara Kristi närvaro och nåd, hjälper oss framåt på vår resa genom vildmarken. Vi använder denna kraft (jag säger inte att vi förlorar den), under resan. Men det är inte den medvetna glädjen av att erhålla välsignelse från Honom, utan att använda denna styrka under resan.

I denna skrift är bibelcitatet taget från 1917 års bibelöversättning